Emma & Julia

Vi tjejer måste höja varandra!
På ett flygfält i Norrköping, en sen fredagkväll, när klockan närmade sig två och en stjärnklar himmel tittade ner på mig och mina fyra vänner, kommer en tjej plötsligt fram till oss. Hon ler och ubrister "fy fan vad ni är snygga ikväll tjejer!". Vi alla brister ut i stora leenden och säger "detsamma" och sedan kommer vi överrens om att vi tjejer borde höja varandra istället för att klaga och trycka ner varandra.
 
Just sådant, ger mig hopp om oss människor. Ibland sinar mitt hopp om mänsklighet när man läser om alla de hemska saker som varje dag sker: folk som blir misshandlade (både psykiskt och fysiskt), våldtagna och utsatta för olika sorters förtryck, bara på grund av ens etnicitet, läggning eller kön. 
 
Vi tjejer är redan generellt underordnade killar, eller i alla fall har våra liv präglade något enormt av alla de normer och krav som finns på oss och förväntas att vi ska uppnå. En kan säga att Sverige är ett väldigt jämställdt land, vilket det också är, men det finns fortfarande mycket att göra. Varför tjänar män mer än kvinnor för samma jobb? Varför är det generellt fler kvinnor som lider av psykisk ohälsa? Varför ställs frågan vad man hade på sig när man pratar om våldtäkter? 
 
 
Vill poängtera att jag är mycket väl medveten om att det finns många normer för killar också, men med de jämställdhetsutmaningarna vi står för, samt statistik visar på att det generellt är ett större problem hos unga tjejer speciellt. Detta inlägg är dessutom speciellt tillägnat alla tjejer där ute! 
 
Vi tjejer, utsätts för enorm press varje dag, tack vare de många normer som finns. Om vi fortsätter att trycka ner varandra och klaga på varandras utseende, kläder, beteende med mera, bidrar vi bara ännu mer till de och bekräftar de normer som redan finns. Normer gör människor ofria och jag tror det är enormt viktigt att bryta dessa. Därför borde vi tjejer istället för att trycka ner varandra och klaga på varandra, just höja varandra till skyarna! Jag tror att det är en kamp alla tjejer måste ta tillsammans för att verkligen kunna ändra synen på oss i dagens samhälle. Tillsammans kan vi höja varandra och bidra till en bättre syn på både oss själva och andra. Det är dags för lite girlpower ellerhur?
 
Servitris för en dag!
Hej finisar! Hoppas ni mår fint, vill börja med att tacka, både å mina och Julias vägnar för all den fina responsen på Julias förra inlägg. Ni är allt riktigt fina och snälla allihopa (<3). Just nu befinner jag mig i Segelstorpstrand, i mina bästa kusinerns sommarstuga, där vi har diverse släkt-tillställningar. Idag har jag och min kusin Amanda varit servitriser för en dag och jag knäppte självfallet av några bilder när vi var klara med föreberedelserna. Visst gjorde vi det fint?
 
Det bjöds på en enklare lunch, krydd och grillkorvar samt potatissallad och ett urval av drycker: cola, sprite, ramlösa, rosé, öl med mera. Då jag den senaste veckan har valt att avstå från att äta kött, för att testa på det, då jag ett tag nu funderat på att bli vegetarian, åt jag ingen korv. Detta var knappast någon stor förlust för mig då jag aldrig varit ett stort fan av att äta korv överhuvudtaget. Att minska ner på sitt köttätande, byta ut det mot vegetariskt en eller två dagar i veckan, är en så himla enkel sak, men som faktiskt gör stor skillnad för miljön! Tänkte skriva ihop ett inlägg om det senare i veckan, så håll utkik. Nu ska jag lyssna på lite musik och ta tag i mina ständigt snurrande tankar. Puss på er!
 
Love, E
Att förlora någon man älskar

Att få beskedet om att någon man älskar av hela sitt hjärta inte längre finns, är det svåraste som hänt mig. En sommarmorgon i slutet av juli för två år sedan fick jag ett samtal, ett samtal som endast varade i någon minut. Ett samtal som resulterade i en panikslagen Julia som förvirrat sprang fram o tillbaka i rummet för att sedan sjunka ihop på golvet i skrikgråt. 

Jag minns den dagen in i minsta detalj, trots att allt var så suddigt och oklart. Trots att jag inte kunde ta in vad som just hade hänt. Jag minns hur min kropp kändes förlamad och mina tankar begränsade. 

 

Man brukar tala om sorgeprocessen, som är indelad i olika stadier. Det första stadiet blev för mig, mest påtagligt. Chockstadiet. 

För mig höll det i sig i flera veckor. Jag minns hur jag bara efter någon vecka kunde skratta igen, bete mig som vanligt. Jag tryckte på något sätt bort det faktum att jag förlorat en närstående. Eller snarare, min hjärna gjorde det. En försvarsmekanism helt enkelt. 

 

När chocken sedan la sig och jag började inse att det inte var en lång mardröm, utan verkligheten själv så brast allt helt o hållet. Det skulle komma att bli början på en lång och svår kamp. För samtidigt som man skulle försöka ta sig igenom en svår sorg, skulle man klara av att gå ut grundskolan med bra betyg för att komma in på rätt gymnasie. Man skulle leta boende i en ny stad och flytta från tryggheten i barndomshem. Allt på en gång helt enkelt. Och om jag ska vara helt ärlig så tror jag att jag alldeles för många tillfällen lagt sorgearbetet åt sidan för att lösa alla temporära problem. För jag känner först nu, efter 2 långa år, hur sorgen kryper ifatt mig. Hur tårarna bränner bakom ögonlocken allt för ofta och hur saknaden allt för ofta ger upphov till svår ångest och panikattacker.

 

Jag vet nu att sorg måste bearbetas. Det är ett långt o svårt arbete som kräver tid och engagemang. Och att det är något man aldrig kommer kunna fly från, för den kommer alltid hinna ikapp för eller senare. Så Du som förlorat någon. Snälla gråt, sörj, sakna. Minns.

Få ur dig allt, varenda liten känsla. Låt det ta år om det så behövs.

Du kommer känna själv när du är klar.

 

 

 

Det finns ingenting jag kan säga till dig, inga råd eller tips för att du lättare ska kunna ta dig igenom sorgen efter någons bortgång. Det är något som man helt enkelt bara måste ta sig igenom, det finns inga genvägar. Det är en process. Men om det finns något jag kan säga dig är att livet blir bra igen. En dag kommer du att vakna upp, och inte längre känna gråten i halsen utan med livsglädjen tillbaka. En dag kommer du istället för att sörja, minnas personen som en gång varit en del av ditt liv. Glädjas för den tid ni fick tillsammans och forsätta leva ditt liv. 

 

En klok människa vid namn Kristian Gidlund skrev en gång följande rader:

 

"Jag ska lämna er en stilla natt, försiktigt i mörkret. I drömmarna kommer ni att känna en närhet. Hur jag håller om er. Och när ni vaknar kommer allt att vara som vanligt, men ändå så annorlunda. Ni kommer att förenas i tårarna. Känna gemenskap i sorgen. Se det som en styrka tillsammans. Kom sedan för att ta ert avsked. Smek min kind. Håll min hand. Säg det ni vill säga.

 

Vi kommer att skiljas åt. Men jag ska göra mitt bästa för att alltid finnas nära. Skräms inte när ni överraskas. Överrumplas. Var inte rädda när en närvaro gör sig påmind. När energierna känns annorlunda. Det kanske bara är jag."

 

Kristian visste att hans tid var kommen. Men trots det skrev han om hur mycket han älskade livet, hur underbart det var allt leva. Han skrev också om sin sjukdom, om kampen. Och hans rader har gett mig en inblick i hur det måste varit för den personen jag förlorade. Jag får en inblick i hans kamp mot cancern som jag som närstående aldrig fick se. 

 

Jag kan fortfarande brista ut i tårar närsomhelst när jag tänker det. Men idag är det annorlunda än för ett år sen. För ett år tänkte jag att jag inte skulle kunna orka ta mig igenom sorgen, att jag skulle ge upp. Idag gråter jag för att han saknas mig, det kommer alltid finnas en tomhet inom mig som aldrig kommer fyllas. Men jag tänker annorlunda på framtiden. Jag vill leva. Jag älskar livet, och därför tänker jag leva för honom också.

 

Och om det är något jag lärt mig, så är det att ta vara på varje minut med mina nära och kära. Glöm inte det!

Love, J