Psykisk ohälsa är enormt problem i dagens samhälle, inte minst för det faktum att det har visat på en ständig trend uppåt bland framförallt unga. Det är alltså ett växande problem som vi måste göra något åt och viktigast av allt: ta på allvar.
Något, som tyvärr, är en vanlig reaktion när det pratas om ens egna psykiska hälsa i dagens samhälle, är att man slätar över det hela med ett halvhjärtat leende och påstår att allt är okej när det egentligen kanske är så långt ifrån okej som det bara går. Kanske tar du den lätta vägen och påstår att du "bara är trött", när du egentligen är ledsen över något som hänt. Detta gör du, just för att det existerar en enorm tabu kring psykisk ohälsa och generellt kring att prata om ens egna psyiska hälsa. Problemet ligger i tabun kring ämnet och att vi skäms över att erkänna för både andra människor och för oss själva, att vi mår dåligt. När vi hyschar åt psykisk ohälsa och på så vis, inte visar att den är så pass vanlig, som den faktiskt är, gör oss själva en enorm otjänst.
När vi tror att alla andra mår så himla bra hela tiden (eftersom nästan ingen erkänner om de skulle göra det motsatta), lever vi alla i förnekelse där vi inbillar oss att alla mår perfekt. Det spär på tabun och gör att ännu färre vågar berätta hur de verkligen mår. Genom att bryta tabun kring psykisk ohälsa tror jag att många problem skulle kunna lösas, eller möjligen öppna upp för lösningar på de problemen vi står för. Självklart är det inte den enda lösningen eller det enda som måste göras, men jag tror absolut att det är ett stort steg på vägen. För att kunna ta tag i det här problemet måste vi först våga erkänna för oss själva att det faktiskt existerar och är vanligare än vad vi tror.
Att prata mer om sin psykiska ohälsa och generellt kring ämnet, handlar inte om att en vill att folk ska tycka synd om en, utan om att prata om ett så pass viktigt ämne för att det ska bli mer accepterat. Dessutom, genom att veta att andra känner samma sak som en själv, att man inte är ensam om att må dåligt kan ge människor som lever i ständigt mörker lite hopp. Såklart är det också viktigt att det finns en tydlig skiljelinje mellan att ha en dålig dag då man känner sig lite nere; vilket alla har emellanåt. Att kunna skilja detta från att ha en psykisk sjukdom eller att lida av psykisk ohälsa är väldigt viktigt. Psykisk ohälsa får aldrig nedvärderas eller ifrågasättas.
Vi måste sluta skämmas över att må dåligt genom att helt enkelt börja prata om psykisk ohälsa. Våga erkänna för andra och för dig själv, för din skull och för alla andras skull; hur du mår. Vågar allt fler göra detta, kommer vi inte fastna i den negativa av spiralen eller spä på den redan existerande tabun. Ett konkret exempel på tabun är att det är inte ofta man hör någon berätta att man går hos bup eller exempelvis pratar med en psykolog. Det borde vara minst lika accepterat och enkelt att säga som att man ska till läkaren.
Jag tänkte ta intiativ och börja bryta tabun genom att berätta hur jag mår. Jag lider av generell ångest och det händer också att jag får panikångest. Det är något som påverkar min vardag i ganska stor utsträckning, men något som jag också vet att jag ska och kan råda bot på, detta med professionell hjälp. Ifall du känner dig okej med det, skriv gärna en kommentar om det du mår dåligt över. På detta vis, kan vi skapa ett öppet forum där ingen ska behöva skämmas över att må dåligt. Det är också idén med vår nya kategori här på bloggen, nämligen #bryttabun. Mer om det projektet kan ni läsa i senare inlägg, håll utkik!
Prata, prata och prata lite till om psykisk ohälsa och när någon frågar hur du mår; var ärligt mot dem och mot dig själv, sluta hyscha och släta över det hela med ett leende som inte når dina ögon. Tillsammans bryter vi tabun!
Love, E
9 kommentar(er)
