Emma & Julia

konsten att släppa taget

Jag har velat några dagar nu, funderat på om jag egentligen borde publicera det här inlägget. Om jag ens borde skrivit det från första början. Men det känns ärligt talat inte mer än rätt att göra det. Dels för min egen räkning, att få skriva av sig och låta alla känslor rinna av en och landa på ett Word dokument i form av bokstäver är nog den bästa terapin jag känner till. Dessutom tror jag att många av er som läser bloggen, både människor jag inte känner men också ytliga bekantskaper, undrar vad som egentligen pågår i mitt liv just nu. Så jo, visst ska det här inlägget, mina rader och mina ord, bli synliga här på bloggen. Men som sagt, det är ingen lätt sak att dela med sig av, så snälla ni, var inte allt för hårda mot mig i kommentarsfältet.

 

Ni vet när man varit på en riktigt lång resa, för att sedan komma hem? Den där känslan man får i kroppen när man vrider om nyckeln till sitt hem, kastar av sig skorna i hallen och lägger sig i sin egen säng för första gången på ett långt tag. Känslan man får i kroppen när man träffas av sin egen doft som ett slag mot ansiktet. Helt enkelt, känslan av att komma hem. Lite så skulle jag vilja beskriva det att vara med någon som man verkligen tycker om, det spelar liksom ingen roll var i världen man är, så länge det är med just den personen man får vara. Den där speciella personens närvaro är som att komma hem. Som att fyllas med trygghet och värme.

   Det är så det har varit för mig, i snart två år. Jag har haft min trygga punkt i livet som jag gång på gång flytt till. Min trygga punkt som jag sökt tröst hos, sökt kärlek och värme hos. Känt samhörighet med.  Men så är det inte längre, den där trygga punkten har försvunnit ur mitt liv, och visst känner jag mig lite vilse, lite hemlös. Men jag vet innerst inne att jag gjort rätt val.

 

Som några av er kanske redan vet om tog jag beslutet att packa ihop mitt tonårsrum i barndomshemmet och flytta hemifrån förra sommaren. Många tror säkert att det är ett val jag ångrar nu i efterhand, när allt blev som det blev. Men tvärtom, jag känner mig så otroligt stark och dessutom stolt över att jag klarat mig såhär långt, att jag är stark nog att stå på mina egna ben. Det känns återigen som jag flyttat hemifrån, som om jag bestämt mig för att lämna mitt hem på nytt. Jag har tagit beslutet att finna nya vägar och möjligheter igen. Jag har kort sagt stängt dörren till ett tryggt varmt hem för att finna vägen till en ny dörr. Ett nytt hem.

 

Mitt hjärta har velat fram och tillbaka under flera månaders tid. Jag har funderat så många timmar över om det verkligen är det här beslutet som skulle vara rätt för mig och jag har ändå alltid kommit fram till att det är rätt. Ett förhållande som inte längre stärker en, är inget förhållande som är värt att lägga tid på. Och dessutom har jag också kommit till insikt med att det finns bara ett förhållande i livet som går före alla andra, och det är förhållandet till sig själv. Att ha en god och nyttig relation till sitt egna jag är det allra viktigaste, för först då kan man börja stärka de relationer man har med andra. Och som ni redan vet, om ni läst mina tidigare texter, tampas jag med mycket ångestkänslor. Och det har fått mig att inse att det finns en hel del frågor jag måste söka svar på, ett stort trassel inom mig som måste redas ut innan jag kan ge mig på något nytt.

 

Nu har ni i alla fall fått lite klarhet i vad som händer i mitt liv, och det är en stor anledning till att jag varit tvungen att lägga bloggandet åt sidan ett tag, hoppas ni förstår. Jag skulle definitivt vilja skriva lite mer om det här ämnet. Hur man egentligen bär sig åt när man vill lämna ett förhållande, hur man vågar ta steget. Hur man vet om man är redo eller inte. Jag tror och hoppas att några av er därute skulle tycka det var intressant och nyttigt att läsa om. Lämna gärna en kommentar om ni har några andra önskemål på ämnen att ta upp här på bloggen, till dess så får ni ha det bra!

 

Love, J 

#1 - Skogsraah ☾

Bra skrivet! Intressant att läsa :)

#2 - Erica

Vilket otroligt fint skrivet inlägg! <3 Tycker att du beskriver själva känslorna som du har haft kring detta på ett så vackert sätt. Det blir lätt att förstå, och också att se styrkan som det faktiskt krävdes av dig. Är glad att du publicerade det. <3

#3 - Prietha

Otroligt starkt av dig att våga posta inlägget och du skriver väldigt fint! Skulle verkligen vilja läsa mer om detta :)

#4 - ma

Starkt av dig att skriva de!

Klart vi förstår varför du lagt boggandet åt sidan!

#5 - Johanna Utterberg

Jättemodigt av dig att skriva om det och otroligt bra formulerat. Du är stark!

#6 - natalia

Har du canon? Isåfall vilken? :D

#7 - Erica

Hej! Vill bara berätta att det här inlägget har blivit utvalt till Veckans blogginlägg på min blogg! <3 Puss!

#8 - Cornelia

Så bra och fint skrivet!