Hur kan man på bästa sätt beskriva känslan av att se honom ligga där tätt intill en, men ändå få känslan av att han är någon annanstans. Inte med mig, inte i ögonblicket. Hans blick stirrar rakt ut i tomheten och hans tankar vandrar någon annanstans än här.
Jag betraktar hans gestalt, följer hans ansikte med blicken. Håret, ögonen, näsan, läpparna… Jag är där, i ögonblicket. Jag är där med honom. Hela situationen får mig att inse att bara för att något är fysiskt nära, behöver det inte betyda psykiskt närvarande.
Jag suckar och sväljer gråten i halsen. Försöker intala mig själv att han är här och inte någon annanstans. Att han är närvarande i vårt ögonblick och inte fast i någon annans. Att det fortfarande är vi. Att vår glöd fortfarande är vid liv, och inte på gränsen till att slockna. Att vår kärlek fortfarande är så stark att tiotals mil inte kan ändra på det.
Jag vänder mig om och drar täcket över axlarna, reagerar på att han inte vänder sig om för att göra mig sällskap. Att han inte är här, i vårt ögonblick. Han är någon annanstans, med någon annan. Hjärtat skriker efter hans åtrå, sinnet läppjar efter hans uppmärksamhet. Och här ligger jag med ångesten upp i halsen och saknar hans närvaro.
1 kommentar(er)
