Idag har jag valt att skriva om ett ämne som tar upp en stor del av mitt och många andra människors liv. Jag har på något sätt fått vibbarna av att det är ett lite tabulagt ämne att prata om, men det är dags att bryta den tabun nu!
Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv, i allt jag gör ska det vara på ett visst sätt, annars duger det inte. Jag har till exempel alltid haft väldigt svårt för att arbeta i grupp i skolarbeten eftersom jag tycker att de andra i gruppen inte gör det ”perfekt”/på mitt sätt. Den pressen har lett till att jag tidigt fick lära mig vad stress innebär, och vad det medför. Alldeles för tidigt ställde jag höga krav på mig själv, både när det gällde min prestation i skolan men även på mig själv i helhet. För en 11-åring innebär det att känna känslor som man kanske inte borde känna förrann flera år senare. Förstår ni vad jag menar?
Så fort jag kom in i mina tonår handlade min stress och ångest mycket om att passa in, att vara en i mängden, vara som alla andra, även fast det inte riktigt kändes rätt. Men nu idag, när jag accepterat den jag är och med stolthet kan visa upp mitt riktiga jag handlar det inte riktigt längre om det. Jag kan faktiskt inte riktigt sätta fingret på vad som är grunden i min ångest, varför jag ständigt går runt med en klump i halsen. Och jag tror att det är det som är det värsta med det hela, att man inte själv förstår varför kroppen reagerar som den gör!
Jag kan ju självklart ana att det fortfarande till viss del handlar om att jag vill prestera mitt bästa i skolan och att mycket av tankeverksamheten går åt det. Och även att man vill finna tiden att vara sitt bästa jag resten av tiden, umgås med vänner, familj. Ta hand om sina nära och kära, men känna att man inte räcker till.
Vad är ångest då? Och varför uppkommer den?
Det finns olika anledningar till varför man drabbas av ångestkänslor, och alla upplever ångesten på olika sätt. För min del handlar det om att en stor del av dygnet gå runt med oroskänslor i magen. Ni vet som när man skickat iväg ett jobbigt sms till någon man tycker om och väntar på svar? Den känslan fast värre, så att det nästan gör ont i magen. Jag är också hela tiden på min vakt, kan aldrig riktigt slappna av. I huvudet cirkulerar hela tiden frågor om jag har något som måste bli klart, om det är något jag glömt.
Dessutom har jag på senare tiden märkt av VÄLDIGT mycket fysiska symptom, som tryck över bröstkorgen och halsen, svårt att få ner luften. Svårt att koncentrera mig, illamående och ont i magen… Dessutom gör det hela mig så otroligt trött! Om helgerna orkar jag bara ligga och slöa och ta igen mig, det har gjort att jag går misste om saker jag egentligen älskar att göra, bara för att jag inte orkar... Det värsta med det hela är att det inte syns på utsidan. Det är fruktansvärt svårt att leva med en sjukdom som inte syns, att hela tiden behöva förklara sig när man blir ledsen utan anledning, irriterad, trött…
Men självklart finns det hopp, man ska inte bara tacka och ta emot ångesten och tro att den aldrig kommer försvinna, för det är verkligen inte sant! Att leva med ångest SUGER verkligen, men det finns hjälp att få! Tveka inte. Dessutom är det viktigt att fler blir medvetna om vad det innebär att leva med ångest, så man på bästa sätt vet hur man kan hjälpa och stötta någon som lider utav det. Håller ni inte med? Det är dags att inse att psykisk ohälsa inte är något att skämmas över, det är inte något som man ska gömma för andra och bära på själv.
Det känns rätt svårt för mig att posta det här inlägget, och jag hoppas att det inte tas på fel sätt och att ni förstår anledningen till att jag valde att skriva det här. Fråga om ni undrar något!
Kram!
Love, J
12 kommentar(er)
