Att få beskedet om att någon man älskar av hela sitt hjärta inte längre finns, är det svåraste som hänt mig. En sommarmorgon i slutet av juli för två år sedan fick jag ett samtal, ett samtal som endast varade i någon minut. Ett samtal som resulterade i en panikslagen Julia som förvirrat sprang fram o tillbaka i rummet för att sedan sjunka ihop på golvet i skrikgråt.
Jag minns den dagen in i minsta detalj, trots att allt var så suddigt och oklart. Trots att jag inte kunde ta in vad som just hade hänt. Jag minns hur min kropp kändes förlamad och mina tankar begränsade.
Man brukar tala om sorgeprocessen, som är indelad i olika stadier. Det första stadiet blev för mig, mest påtagligt. Chockstadiet.
För mig höll det i sig i flera veckor. Jag minns hur jag bara efter någon vecka kunde skratta igen, bete mig som vanligt. Jag tryckte på något sätt bort det faktum att jag förlorat en närstående. Eller snarare, min hjärna gjorde det. En försvarsmekanism helt enkelt.
När chocken sedan la sig och jag började inse att det inte var en lång mardröm, utan verkligheten själv så brast allt helt o hållet. Det skulle komma att bli början på en lång och svår kamp. För samtidigt som man skulle försöka ta sig igenom en svår sorg, skulle man klara av att gå ut grundskolan med bra betyg för att komma in på rätt gymnasie. Man skulle leta boende i en ny stad och flytta från tryggheten i barndomshem. Allt på en gång helt enkelt. Och om jag ska vara helt ärlig så tror jag att jag alldeles för många tillfällen lagt sorgearbetet åt sidan för att lösa alla temporära problem. För jag känner först nu, efter 2 långa år, hur sorgen kryper ifatt mig. Hur tårarna bränner bakom ögonlocken allt för ofta och hur saknaden allt för ofta ger upphov till svår ångest och panikattacker.
Jag vet nu att sorg måste bearbetas. Det är ett långt o svårt arbete som kräver tid och engagemang. Och att det är något man aldrig kommer kunna fly från, för den kommer alltid hinna ikapp för eller senare. Så Du som förlorat någon. Snälla gråt, sörj, sakna. Minns.
Få ur dig allt, varenda liten känsla. Låt det ta år om det så behövs.
Du kommer känna själv när du är klar.
Det finns ingenting jag kan säga till dig, inga råd eller tips för att du lättare ska kunna ta dig igenom sorgen efter någons bortgång. Det är något som man helt enkelt bara måste ta sig igenom, det finns inga genvägar. Det är en process. Men om det finns något jag kan säga dig är att livet blir bra igen. En dag kommer du att vakna upp, och inte längre känna gråten i halsen utan med livsglädjen tillbaka. En dag kommer du istället för att sörja, minnas personen som en gång varit en del av ditt liv. Glädjas för den tid ni fick tillsammans och forsätta leva ditt liv.
En klok människa vid namn Kristian Gidlund skrev en gång följande rader:
"Jag ska lämna er en stilla natt, försiktigt i mörkret. I drömmarna kommer ni att känna en närhet. Hur jag håller om er. Och när ni vaknar kommer allt att vara som vanligt, men ändå så annorlunda. Ni kommer att förenas i tårarna. Känna gemenskap i sorgen. Se det som en styrka tillsammans. Kom sedan för att ta ert avsked. Smek min kind. Håll min hand. Säg det ni vill säga.
Vi kommer att skiljas åt. Men jag ska göra mitt bästa för att alltid finnas nära. Skräms inte när ni överraskas. Överrumplas. Var inte rädda när en närvaro gör sig påmind. När energierna känns annorlunda. Det kanske bara är jag."
Kristian visste att hans tid var kommen. Men trots det skrev han om hur mycket han älskade livet, hur underbart det var allt leva. Han skrev också om sin sjukdom, om kampen. Och hans rader har gett mig en inblick i hur det måste varit för den personen jag förlorade. Jag får en inblick i hans kamp mot cancern som jag som närstående aldrig fick se.
Jag kan fortfarande brista ut i tårar närsomhelst när jag tänker det. Men idag är det annorlunda än för ett år sen. För ett år tänkte jag att jag inte skulle kunna orka ta mig igenom sorgen, att jag skulle ge upp. Idag gråter jag för att han saknas mig, det kommer alltid finnas en tomhet inom mig som aldrig kommer fyllas. Men jag tänker annorlunda på framtiden. Jag vill leva. Jag älskar livet, och därför tänker jag leva för honom också.
Och om det är något jag lärt mig, så är det att ta vara på varje minut med mina nära och kära. Glöm inte det!
Love, J
33 kommentar(er)
