Hej på er! Hoppas sommaren och det underbara vädret gör er gott! Jag spenderar just nu några dagar i de småländska skogarna tillsammans med min mamma, datorn lämnade jag hemma och det är därför det är lite tomt med inlägg från min sida.
Idag tänkte jag skriva om något som jag faktiskt försöker ta mig igenom just nu, och kände att det var passande att skriva av sig när man ändå är mitt i känslostormen. Att säga hejdå är aldrig lätt. Vare sig det är ett temporärt farväl eller för gott. Självklart är det allra jobbigast att säga hejdå för sista gången, till en person man aldrig mer kommer träffa igen eller en plats man troligtvis aldrig mer kommer besöka.
Det jag gör här nere i Småland är att rensa ut ett av de hus jag spenderat allra mest tid i under min uppväxt, nämligen mina morföräldrars hem. Det gäller att finna sina knep för att inte brista ut i gråt när man packar ner alla leksaker, köksredskap och annat som man så ofta använt sig utav. Det svider till i hjärtat när tavlor tas ner och skåp töms. Det gör helt enkelt riktigt ont att packa ner ett helt liv i kartonger för att sedan stänga igen dörren bakom sig en sista gång. Det här är tyvärr, eller kanske som tur är inte första gången jag gör detta. Men det gör inte saken lättare.
Känslan av att man ständigt behöver njuta och ta vara på tiden, eftersom den snart är slut. Var man än tittar ser man ett minne framför sig. För det är ju platserna man växer upp på som i senare liv blir ens trygga punkter. Platserna man kan fly till när vardagen blir för jobbig. Och nu går jag på dessa stigar en sista gång, tar sista doppet i sjön. Ännu en trygg punkt som jag går miste om.
Men hur jobbigt det än är, kommer man ändå alltid behöva säga hejdå i livet. Men det positiva med det är att man då får säga hej! till något nytt. Att stänga dörren bakom sig till barndomsminnena öppnar dörren till nya äventyr och minnen.
Love, J
27 kommentar(er)
